English version below
Såg skräckfilmen Annabelle häromdagen och blev positivt överraskad. Onda dockor finns det ju ganska många av i genren, men här lyckades man ta dockgrejen ett steg längre.Naturligtvis var filmen fylld av samma klichéartade skrämscener som i alla andra filmer men där fanns också en del nya grepp.
Med risk för att avslöja för mycket kommer jag bara beskriva några scener mycket grovt. Som i nästan alla skräckisar finns alltid ett skräckmoment som utspelar sig i källare.
Källaren har oftast en mycket speciell roll i skräckisar. I många filmer utspelas inte sällan själva finalen i just källaren (Psycho kanske är det mest tydliga exemplet).
Varje gång någon går ner i källaren vet man att fara är å färde. Detta oftast i samband med att ljuset släcks. Ett sådant moment finns också i Annabelle, men används på ett något annorlunda men effektivt sätt.
Ett annat filmiskt grepp som utnyttjas mycket i skräckfilmer är skrämscenen och den falska skrämscenen, båda mycket effektiva.
Skrämscenen, alltså när någonting farligt plötsligt dyker upp och överraskar både publik och huvudpersoner, är väl lika gammal som själva skräckgenren. Men det greppet användes så mycket att man till slut genomskådade det och nästan kunde förutsäga när skrämseleffekten skulle komma.
Det var då man började införa den falska skrämscenen. När plötsligt någonting dyker upp men visar sig i nästa sekund vara helt ofarligt. Till exempel att huvudpersonen vänder sig om i ett mörkt utrymme och står öga mot öga med en vän eller liknande. Detta greppet är genialiskt på det viset att man aldrig vet om det är något ofarligt eller farligt som skräms vilket ökar otryggheten hos publiken, och det är ju just det som är ett av syftena med en skräckfilm.
Jag återkommer om fler tankar kring Annabelle och skräckfilmer.
English version
I saw the horror film Annabelle the other day and was pleasantly surprised. There are quite a few films about evil dolls in the genre, but here they managed to take things a step further.Of course, the film was filled with the same clichéd scenes as in any other horror movies but there were also some new grips.
At the risk of revealing too much, I will only describe some scenes very rough.
As in almost all horror movies there are always a horror elements set in the basement. The basement usually have a very special role in the horror movies. In many films even the grande finale playes out in the basement (Psycho is perhaps the most obvious example).
Every time someone goes down in the basement we knows that danger is lurking. This is usually in conjunction with the lights go out. Such elements are also found in Annabelle, but used a slightly different but effective way.
Another cinematic approach that utilized a lot of horror films are the shockscene and the false shockscene, both very effective.
The shocksecene, when something dangerous suddenly pops up and surprise audiences and the main characters as well, are as old as the horror genre. But the grip was used so often that audiences finally saw through it and could almost predict when the scenes would come.
It was then the fake shockscene was introduced. When suddenly something pops up but turns out to be something completely harmless. For example, the protagonist turns into a dark room and stands face to face with a friend or the like. This grip is ingenious in the way that you never know if it's something harmless or dangerous and increasing insecurity of the audience witch is precisely the purpose of a horror movie.
I will return for more thoughts on Annabelle and horror films.
