Typical scenes in horror movies

Har börjat plöja skräckfilmer sent på kvällarna när alla andra lagt sig. Det är en speciell känsla att sitta där själv med mörkret och tystnaden omkring sig. Precis rätt förutsättningar för en skräckis. Som jag tidigaré skrivit i den här bloggen, eller i alla fall antytt, så är skräckfilmerna kanske den genre som lider av flest schabloner och återkommande filmgrepp.
Jag har redan skrivit om källarens betydelse i genren, men det finns naturligtvis mängder med flera. Min vana trogen tänkte jag lista några av dem utan någon speciell gradering mellan dessa.
1. Karaktären i fokus är den som kommer att bli överraskad. Ja, detta grepp återkommer ju inte bara i den här genren utan i de flesta andra filmer. Speciellt typiskt är detta i scener när flera karaktärer letar efter varandra. I detta letande brukar en av karaktärerna "försvinna" och inte ses i bild på ett tag. istället fokuseras på den andra karaktären som går och letar. Då ringer alla varningsklockor. Man vet man att denna kommer (ihop med publiken) att bli överraskad av den andra karaktären som gömt sig på något finurligt ställe.
2. Tappa upp badet. Det är väl konstigt vad mycket det ska badas eller duschas i skräckfilmer! Oftast sätter huvudpersonen på kranen och låter den rinna ensam, eller sitter själv i badet och betraktar den. Kranens rinnande vatten har oftast ett enda syfte, att dölja konstiga ljud eller ett barns skrik på hjälp. Jobbigt och oerhört stressande.
3. Dålig balans. Personer i skräckfilmer har väldiga problem med balansen och att hålla sig upprätt, speciellt när man flyr från något fasansfullt. Finns det något att snubbla på så gör man definitivt det. Och inte nog med det. När man väl har ramlat är det närmast omöjligt att ta sig upp på fötterna igen. Det kravlas och kryps i panik längs med källargolv och uppför trasiga trappor samtidigt som ondskan närmar sig (och den kan ta det ganska lugnt). Nästan alla skräckisar har minst en sådan scen, inte minst i finalen.
4. Ondskan dör minst två gånger. Japp, minst två gånger. Det tror jag nästan alla känner igen  när huvudpersonen och skurken/monstret ställs mot varandra i den avgörande kampen. När väl huvudpersonen får övertaget och ger skurken den avgörande dödsstöten kan man aldrig veta om det verkligen är så. Efter en liten stund dyker monstret upp igen, nu halvdöd och oftast oigenkännlig. Denna sista dödsryckning är just inget mer än så. Huvudpersonen eller dess hjälpare får utdela ytterligare en dödsstöt innan monstret äntligen är död.
5. Den sista tvetydiga scenen. Usch, jag hatar såna filmer som aldrig riktigt kan sluta. När man tror att allt är frid och fröjd visar det sig i en sista kort scen att monstret lik förbannat har överlevt på något sätt, eller har den det? Lite olycksbådande musik som zoomar in något misstänkt och sedan var den dagen förstörd. Usch och fy!
6. Bilnycklarna! Åh, samma fenomen som med ramlandet och krypandet. Om det är bilnycklar inblandat och har en viktig betydelse för huvudpersonens överlevnad så sitter dessa gärna i en nyckelring med ytterligare 55 nycklar. Vid brådska är det därför helt omöjligt för huvudpersonen att hitta rätt nyckel. Först efter en kvart när monstret i princip sitter i passagerarsätet hittar man rätt. Och när den i princip omöjliga uppgiften ändå är övervunnen så startar inte bilfan!
7. Automatiska speldosor. Har ni tänkt på att leksaker i olika former är mycket närvarande i de flesta skräckfilmer. Förutom dockor, som är ett eget kapitel, har vi också alla dessa speldosor som gärna vill spela en truddilutt vid de mest opassande tider. Och den söta lilla helvetiska melodin brukar nästan alltid avlösas av några dörrar som stängs automatiskt, inte sällan framför nästippen på huvudpersonen.
8. Dockor överallt. Behöver jag säga mer...
9. Bollen som studsar åt fel håll. Om vi ändå fortsätter med avdelningen leksaker så kan man ju inte undvika att nämna det lekande barnet som plötsligt ser hur bollen försvinner ner i någon källare eller på något annat suspekt ställe. Naturligtvis till följd att barnet springer efter ner i ondskans domäner...
10. Ljuset släcks. Självklart, varför skulle det inte det? Hade jag varit spöke och suttit och lurat nere i källaren när huvudpersonen kommer ner så vore väl det det första man skulle fixa. Mörker och så är saken biff. Stackars alla dessa glödlampor som får sätta livet till i filmerna. Ett gott råd till alla huvudpersoner i skräckisar: skaffa nightvision. Eller undersök lokalerna under dagtid!
11. Källaren. Ja, det har jag redan skrivit om. Se nedan.

Monster movies - top ten

En genre som aldrig tagit någon större plats inom filmen, är monsterfilmen. Visst, vi fick den nya Godzilla-remaken under 2014 och Pacific Rim året därpå, men annars är det få monsterfilmer som gjort några större avtryck de senaste åren.
Genren lider ju också av definitionssvårigheter. På ett sätt kan man ju säga att i stort sett varenda skräckfilm har element av en monsterfilm i sig. Både vampyrer och zombier kan ju klassificeras som monster. Men i min definition har jag uteslutit sådana filmer. För mig är en monsterfilm en film om en okänd varelse som hotar en grupp eller en större population av människor. För de drabbade är monstret oftast helt okänd och smittar inte.
Här nedan följer de tio bästa filmerna inom genren:


English version below.

10.  The Relic (1997)

En ganska okänd monsterfilm som har försvunnit ur folks medvetande sedan länge. Men när den kom gillade jag den och själva monstret är riktigt bra gjort. Allting utspelas på ett museum där monstret löper amok. Häftiga miljöer. Helt klart sevärd.

9. The Blob (1988)

Amerikansk småstad. 80-tal. Och levande jordgubbskräm. Kan det bli bättre. Häftigaste scen: Jag säger bara stopp i sinken.

8. Frankensteins monster (1931)

Redan titeln säger ju en del. Även om monstret tillhör de klassiska filmmonstren, precis som vampyren, så måste man ändå kunna se detta som en av de tidigare monsterfilmerna. Den är ju klassisk på flera plan och samtidigt oerhört tragisk. Det har gjorts flera remaker men det är ändå klassikern från 1930-talet som är den bästa.

7. The Fly (1986)

Remaken från 80-talet av David Cronenberg är riktigt bra. Och skildringen av hur Jeff Goldblum sakta förvandlas till något fruktansvärt ger kalla kårar. För att inte tala om monstrets något vidriga matvanor.

6. King Kong (1933, 2006)

Jag tar mig friheten att lista två filmer på samma plats. Båda två har i stort sett samma story men med några olika infallsvinklar. Originalfilmen har ju förtjänsten av att vara först med berättelsen och med fantastiska specialeffekter för sin tid. Jag tyckte filmen var otrolig när jag såg den som barn. Och även Peter Jacksons remake är sevärd, inte bara för effekterna och alla monstren, utan också för skildringen av själva King Kong. Här blir jätteapan en egen person med ett tragisk öde. Finns många paralleller med Frankenstein.

5. Cloverfield (2008)

Godzilla i founding footage-tappning fast mycket bättre. Den dokumentära känslan som den darrande subjektiva kameran ger ökar trovärdigheten. Karaktärernas ganska ofilmiska agerande ökar också känslan av realism trots den ganska absurda intrigen. Kanske monstret som har filmhistoriens fulaste tryne.

4. Jurassic Park (1993)

Går lite i King Kongs fotspår (bokstavligt talat, he he). Fantastiska effekter och bra karaktärer. Spänning genom hela filmen. En riktig klassiker. Skiter i att forskningen under senare år påstår att dinosaurierna bar fjäderhattar. Hur skulle det se ut?

3. Hajen (1975)

Ja, jag vet. En haj är väl inget monster? Men i det här fallet så får ju hajen rollen som ett köttätande monster så jag tycker nog att filmen kvalificerar sig på den här listan. En riktig klassiker med musik som kan öka pulsen hos vem som helst.

2. Alien (1979)

Kanske det ultimata filmmonstret. Slemmig, mörk, dålig andedräkt, en käft i käften och ett motbjudande sätt att föröka sig. Lägg därtill ett smutsigt rymdskepp med dålig belysning och långa korridorer så har du fått ett av monsterfilmernas bästa bidrag till filmhistorien. I rymden kan ingen höra dig skrika, men väl i vardagsrummet.

1. The Thing (1982)

I mitt tycke ett av John Carpenters mästerverk och det mest motbjudande och märkliga filmmonstret av alla. Läskigt, häftigt, hemskt. Spännande.


English version

A genre that never taken any significant place in the film, the monster movie. Sure, we got the new Godzilla remake in 2014 and Pacific Rim following year, but otherwise there are few monster movies that made any major footprint in recent years.
The genre also suffers from the difficulty of definition. In a way you could say that virtually every horror movie has elements of a monster movie itself. Both vampires and zombies can of course be classified as monsters. But in my definition, I have excluded such films. For me, a monster movie a film about an unknown creature who threatens a group or a larger population of people. For those affected are the monster usually completely unknown and not contagious.
Below are the ten best films of the genre:

10. The Relic (1997)

A rather unknown monster movie that has disappeared from people's minds long ago. But when it arrived, I liked it and the monster itself is really well done. Everything takes place in a museum where the monster running wild. Cool environments. Clearly worth seeing.

9. The Blob (1988)

American small town. 80s. And vibrant strawberry cream. Can it get better. Coolest Scene: Stop in the sink.

8. Frankenstein (1931)

The very title says it all. Although the monster belongs to the classic movie monsters, like the vampire, still it qualifies as one of the previous monster films. It's classic on several levels and at the same time extremely tragic. There have been several remakes but this is still the best.

7. The Fly (1986)

The Remake from the 80s by David Cronenberg is really good. And the portrayal of how Jeff Goldblum slowly turned into something terrible give you the creeps. Not to mention the monsters eating habits.

6. King Kong (1933, 2006)

I take the liberty to list two movies here. Both have basically the same story but with a few different angles. The original film has the merit of being the first story and with amazing special effects for its time. I thought the movie was incredible when I saw it as a child. And even Peter Jackson's remake is worth seeing, not only for the effects and all the monsters, but also for the portrayal of King Kong. Here the giant ape gets an personality with a tragic fate. There are many parallels with Frankenstein.

5. Cloverfield (2008)

Godzilla in the founding footage genre but much better. The documentary feeling that the trembling subjective camera gives increases the credibility. The characters rather noncinematic behavior also increases the sense of realism despite the rather absurd story. Maybe it's the monster with cinema's most ugly snout.

4. Jurassic Park (1993)

Goes a bit in King Kong's footsteps (literally, he he). Great effects and great characters. Tension throughout the film. A true classic. I give a shit about new scientific research in recent years claiming that the dinosaurs bar feather hats. How would that look like?

3. Jaws (1975)

Yes, I know. Shark is no monster. But in this case the shark becomes a flesh-eating monsters so I think that the film qualifies on this list. A true classic with music that can increase the pulse of anyone.

2. Alien (1979)

Perhaps the ultimate movie monster. Slimy, dark, bad breath, a jaw in the jaw and a disgusting way to multiply. Add to that a dirty spaceship with poor lighting and long corridors so you've got one of the monster movies best contribution to film history. In space no one can hear you scream, but well in the living room.

1. The Thing (1982)

In my opinion one of John Carpenter's masterpiece and the most disgusting and bizarre movie monster of all. Scary, awesome, awful. Exciting.

Star Wars and the prequels

Jag och min son har börjat plöja alla säsonger av den animerade serien Star Wars: Clone Wars, inför den stora premiären i december av den nya Star Wars-filmen. Serien handlar om äventyr som sker mellan filmerna Klonerna anfaller och Mörkrets hämnd.
Jag har tidigare bara sporadiskt tittat på en del av dessa avsnitt men måste säga att de är ganska underhållande och välgjorda. Lite störande är de svenska rösterna som inte riktigt känns Star Wars.
Hittills har vi kommit till mitten av andra säsongen och det är ännu för tidigt att recensera serien tycker jag.
Däremot kan man ganska snabbt slå fast att prequel-äventyr gärna vill utnyttja händelser och annat som händer senare i kronologin, trots att man ju ska vara försiktig med sådant eftersom vissa saker ännu inte har skett. Ett exempel är till exempel när Obi Wan Kenobi ställs inför General Grieavous i ett av avsnitten. Det blir en stor fäktningsscen där generalen plockar fram sina ljussvärd och även får fram två extra armar. Något som också sker i Mörkrets hämnd. Men att döma av Kenobis förvåning i Mörkrets hämnd så har han aldrig sett generalen så här tidigare. Ett typiskt exempel på att man ibland tar sig för stora friheter i prequel-äventyr. Clone Wars anses ju tillhöra grundkanon för Star Wars vilket betyder att allt som händer i den serien har hänt i samma kronologi som händelserna i filmerna.
Det finns säkert flera exempel på situationer i serien som rimmar illa med efterkommande filmer, jag lär återkomma i frågan.

English version

Me and my son has started to plow all seasons of the animated series Star Wars: Clone Wars, before the big premiere in December of the new Star Wars movie. The series is about adventure that takes place between the films Attack of the Clones and Revenge of the Sith.
I have previously only sporadically looked at some of these episodes and have to say they are pretty entertaining and well made. A little disturbing is the Swedish voices that not feels Star Wars.
So far, we come to the middle of the second season and it is still too early to review the series I think, however, one can rather quickly conclude that the prequel adventure keen to take advantage of events and situations that happens later in the chronology, despite the'll be careful about this because some things have not yet occurred. One example is when Obi Wan Kenobi faces the General Grieavous in one of the episodes. It comes to a big sword fighting scene where the general takes out his lightsabers and even get up two extra arms. This also happens in Revenge of the Sith. Judging the Kenobi surprise in Revenge of the Sith, he has never seen General like this before, witch obviously isn't the case. A typical example of that prequels often takes a great freedom in the prequel adventure. Clone Wars is considered to belong to the basic canon of Star Wars, which means that everything that happens in the series happens in the same chronology as in the movies.
There are certainly many examples of situations in the series that does not suit well with subsequent films, I will ge back on the issue.

Horror movies and Annabelle

English version below

Såg skräckfilmen Annabelle häromdagen och blev positivt överraskad. Onda dockor finns det ju ganska många av i genren, men här lyckades man ta dockgrejen ett steg längre.
Naturligtvis var filmen fylld av samma klichéartade skrämscener som i alla andra filmer men där fanns också en del nya grepp.
Med risk för att avslöja för mycket kommer jag bara beskriva några scener mycket grovt. Som i nästan alla skräckisar finns alltid ett skräckmoment som utspelar sig i källare.
Källaren har oftast en mycket speciell roll i skräckisar. I många filmer utspelas inte sällan själva finalen i just källaren (Psycho kanske är det mest tydliga exemplet).
Varje gång någon går ner i källaren vet man att fara är å färde. Detta oftast i samband med att ljuset släcks. Ett sådant moment finns också i Annabelle, men används på ett något annorlunda men effektivt sätt.
Ett annat filmiskt grepp som utnyttjas mycket i skräckfilmer är skrämscenen och den falska skrämscenen, båda mycket effektiva.
Skrämscenen, alltså när någonting farligt plötsligt dyker upp och överraskar både publik och huvudpersoner, är väl lika gammal som själva skräckgenren. Men det greppet användes så mycket att man till slut genomskådade det och nästan kunde förutsäga när skrämseleffekten skulle komma.
Det var då man började införa den falska skrämscenen. När plötsligt någonting dyker upp men visar sig i nästa sekund vara helt ofarligt. Till exempel att huvudpersonen vänder sig om i ett mörkt utrymme och står öga mot öga med en vän eller liknande.  Detta greppet är genialiskt på det viset att man aldrig vet om det är något ofarligt eller farligt som skräms vilket ökar otryggheten hos publiken, och det är ju just det som är ett av syftena med en skräckfilm.
Jag återkommer om fler tankar kring Annabelle och skräckfilmer.

English version

I saw the horror film Annabelle the other day and was pleasantly surprised. There are quite a few films about evil dolls in the genre, but here they managed to take things a step further.
Of course, the film was filled with the same clichéd scenes as in any other horror movies but there were also some new grips.
At the risk of revealing too much, I will only describe some scenes very rough.
As in almost all horror movies there are always a horror elements set in the basement. The basement usually have a very special role in the horror movies. In many films even the grande finale playes out in the basement (Psycho is perhaps the most obvious example).
Every time someone goes down in the basement we knows that danger is lurking. This is usually in conjunction with the lights go out. Such elements are also found in Annabelle, but used a slightly different but effective way.
Another cinematic approach that utilized a lot of horror films are the shockscene and the false shockscene, both very effective.
The shocksecene, when something dangerous suddenly pops up and surprise audiences and the main characters as well, are as old as the horror genre. But the grip was used so often that audiences finally saw through it and could almost predict when the scenes would come.
It was then the fake shockscene was introduced. When suddenly something pops up but turns out to be something completely harmless. For example, the protagonist turns into a dark room and stands face to face with a friend or the like. This grip is ingenious in the way that you never know if it's something harmless or dangerous and increasing insecurity of the audience witch is precisely the purpose of a horror movie.
I will return for more thoughts on Annabelle and horror films.

Agent Carter

English below

Marvel trampar gasen i botten just nu. Snart kommer storfilmen Avengers: Age of Ultron, men redan nu i januari har minitv-serien Agent Carter premiär. Den handlar om agenten Peggy Carter (spelad av Haley Atwell) som vi fick stifta bekantskap med i första Captain America-filmen.
Serien utspelar sig naturligtvis åren efter andra världskriget och, förmodar jag, handlar om hur spionorganisationen Shield skapades.
Det har redan skett några kopplingar mellan serien och tvserien Agents of Shield, bland annat om en mystisk artefakt som just nu bokstavligt talat har fått marken att skaka i Shield-serien.
Även Tony Starks far kommer att medverka och vi kommer förmodligen se gästspel från skådespelare från Captain America-filmen.
En lite rolig grej jag kommer att titta lite extra på är när Shield får sitt namn och förkortning. I första Iron-man-filmen gjorde man ju en liten komisk tvist av namnet då Agent Coulson introducerades.
Han presenterade sig som en agent från Strategic Homeland Intervention, Enforcement and Logistics Division som inte sade någonting just då. Men senare i filmen verkar det som man först då uppfunnit förkortningen Shield. Ska bli roligt att se om man följer den här logiken eller om Shield-namnet dyker upp redan i prequel-serien.
Under våren kommer också Netflix-serien Daredevil som känns mycket intressant. Även denna kommer att utspela sig i MCU (Marvel Cinematic Universe) men mer på gatunivå.
Det finns mycket att se fram emot, för att inte tala om andra säsongsdelen av Walking dead i början av februari.

English version

Marvel stepping on the gas right now. Soon the blockbuster The Avengers: Age of Ultron will premiere, but already in January the miniseries Agent Carter premiere. It is about agent Peggy Carter (played by Haley Atwell) who we got acquainted with in the first Captain America movie.
The series takes place during the years after World War II and, I suppose, is about how spy organization Shield was created.
There has already been some connections between the series and the series Agents of Shield, a mysterious artifact that right now literally has got ground to shake in the Shield series.
Tony Stark's father will participate and we will probably see guest appearances from other actors from the Captain America movie.
A little fun thing I'll be looking a little extra on is when Shield gets its name or abbreviation. In the first Iron Man movie they made a small comic twist of the name as Agent Coulson was introduced.
He introduced himself as an agent of the Strategic Homeland Intervention, Enforcement and Logistics Division who did not say anything at the time. But later in the film it´s obvoius that the acronym Shield is invented for the first time. Should be fun to see if they will follow this logic, or if the Shield name will appear in the prequel series.
During the spring comes also Netflix series Daredevil that feels very interesting. Even this will play out in the MCU (Marvel Cinematic Universe), but more on the street level-kind of stories.
There is much to look forward to, not to mention other seasonal part of the Walking Dead in early February.